Brokighetens tid rinner av men normalt kommer inte tillbaka, det formas på nytt


Våren. Alltså våren. Som ett helt eget kapitel. Fortfarande oläsbart. För jag tänker, det vi kommer lära oss genom pandemin är ännu ogreppbart oklart och att som hela samhället står i väntan. På normalt. 

Något jag sett i tider när livet ställt till sig och jag själv befiunnit mig just där är, normalt återfinns aldrig. Det blir i stället, att hitta sig på nytt. Att formas och forma om. Så, i stället för att sväva omkring i väntan på Tegnells rekommendation att återgå till livet som vi kände det öppnar jag upp med tankar om hur livet kan bli nu. Framåt.

Med det sagt har vilan in i sommar aldrig varit mer längtad! En och en halv älskad veckas ljus och värme har stillat sinnet tillbaka. Med det klarheten. 
 


För ett år sedan påbörjade jag ett projekt av ord. Jag vågar knappt skriva att det formas en bok men så är det. Bokprojektet påbörjades och sedan hanns det helt enkelt inte med och jag prioriterade timmarna annorlunda.
Mina guider och medhjälpare har försökt prata förstånd under året. Jag har inte lyssnat. 


Det
Så!

Men nu, med klarhet, är det tid igen. 
 


I den där gamla datorn, skymd av en bukett förgänglighet väntar djupdyket. 
Det blir spännande!
 


I morgon väntar energirening av hus från tidigt 1900-tal. Dess påhälsning har sedan ett par dagar även varit närvarande här med mig så det blir fint att åka dit och arbeta så att det stillar sig. Tänker att jag kanske behöver borsta håret och ordna till det vilda lite...semesterns rätt...

Med värme,

Anna
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln