Jag fick en biljett till något högst oväntat.
Tänk. Livet ändå. Men det började med en meditation.
Jag VET, jag säger ju det, meditation is da s!!

En tidig lördagsmorgon svävade jag iväg och befann mig en stund på en tropisk strand. När jag såg mig omkring anade jag att jag befann mig i en Robinson-setting. Vad märkligt tänkte jag i min meditationsdimma, Robinson.
Har bokstavligen ALDRIG tänkt tanken på att vilja befinna mig i det sammanhanget.
Robinson representerade snarare en lång rad rädslor som jag inte varit särskilt intresserad av att utforska. Insekter, hunger, sömnbrist, fysiska tävlingar och så det med att vara med i ett socialt och psykologiskt experiment, framför en eller en hel bunt kameror. Fy.
Avfärdade bilderna med att det är spännande att meditera. Vad som händer. Vart man färdas och får vara en stund, på håll.
Och kanske det att mitt undermedvetna ville tala om rädslorna. Fint ändå…och bra.

Onsdag fm veckan efter fick jag ett mejl av en castingtjej på produktionsbolaget Mastiff. Hon hade hittat mig i mediebruset, tyckt att jag verkade vara en färgstark personlighet och undrade om jag någonsin funderat på att söka till programmet Robinson?

Det har hänt några gånger. Att livet själv knackat på och frågat om jag vill vara med. Och alltså, när en biljett till ett äventyr sträcks fram tar man emot den. Såklart man tackar ja!
 
Det blev en intensiv upplevelse.
 

Det första jag tänkte när båten närmade sig stranden var, vad liten den är. Vare sig särskilt bred eller djup. Några meter sand i uppförsbacke och sedan, en vägg av djungel.

Den andra och ganska ihållande tanken var den om alla de djur som vi varnats för i den där djungeln. Inplastade A4 bilder på tusenfotingar, ormar, varaner, maneter, sjöborrar och rockor. Tittade ner i vattnet men såg ingenting. Istället för att se ner till någon tropisk vit sand såg jag inte längre än rörelsen över ytan, fram och tillbaka mot stranden.

Det tredje jag hann tänka innan vi beordrades att ta våra grejer och göra oss redo att hoppa iland var att det inte någonstans längst den lilla stranden skymtades en palm. Ska vi inte äta kokos, flimrade förbi innan jag kastade iland min armesäck och ograciöst tog mina första steg upp ur vattnet som var lika lejongult som kängorna jag gått in i högsommarvärme.
 

Ett dygn in i produktionen förstod jag vad det var som gällde, vad det betydde att vara där. Det jag sett framför mig innan avfärd infriades och jag förstod att jag inte kommit för att vara kvar längst. Inte lång tid alls faktiskt. Jag var där för att vara en motvikt till någonting annat.

Allt som omgav oss, en kuliss. Ett sceneri. Vi som skådespelare utan manus. Jag förstod att det enda sättet jag skulle kunna styra vad som visades av mig, var att inte ge material som jag inte står för.
Så det blev inte så mycket material, i det lilla virrvarr som löpte några veckor, på den inte så öde stranden i Malackasundet
strax bredvid Malaysias kust.

Men, det finns en hög av fantastiska ögonblick som jag samlade med mig hem.
Dyrgripar vaskade ur det förorenade vattnet.
Eldflugorna. Små snirkliga dioder vinglades i kompakt mörker. Mjuka, mjuka soluppgångar, stjärnklara natthimlar, skratt, gråt, mättnaden av ris. Det visade sig att jag inte hade så stora problem med att hålla mig ren med hjälp av sand och hav. Att låna naturen till toalett. Att känna riktig riktig hunger. Eller att möta djur i dess naturliga habitat.

Nej. Ge mig en öde ö. Släng dit Millan, Elin o en ukulele.
Vi kommer inte bara överleva, vi kommer leva gott och snällt och plocka fram hits på löpnade band!
 

När jag landat tillbaka och sedan kommit ur den smaskiga produktionsklippta versionen av äventyret är den absolut störta behållningen hur det hela började. Den där lördagsmorgonen i mitt lilla meditationskrypin. Det är ju riktigt spännande hur nu det fungerar. Man kallar det varsel. Och jag tog emot det.

Och så den överväldigande tacksamheten över allt det jag har i mitt liv. Min rikedom. Ett liv fyllt av kärlek, inspiration, glädje, meningsfullhet och en stor portion äventyr som kräver sitt mod. Och för det, säger jag tack. Varmt tack.
 
Hade ni vågat? Hade ni tackat ja?
 
Med värme,
 
Anna
 

Visst vore det skönt om livet var lite rakare?
Att progression och utveckling och läkande började på punkt a och så länge vi jobbade på-löpte vidare till punkt b.
Men.
Ingen relation, ingen karriär, inga läkningsprocesser och ingens personliga utveckling är rak.
Ingens andliga utveckling heller.
Snopet!

I mig hopar det sig då och då. Jag vet av erfarenhet att när det händer och jag inte ser klart vart jag ska behöver jag stå stilla.
Någonting nytt är på väg in. Nya tankar, riktningar, projekt eller energier. Sällan någonting jag trott eller anat och det enda sättet att få ordning på vad det är, är att pausa och vänta ifatt sig.

Huvudet har SÅ svårt för pauser.
Men inte själen. Den vet.
Att ibland är den snabbaste vägen framåt att stå alldeles stilla. 
 

Jag har redskap jag tar till. Verktyg som hjälper.
Städning, rening och cleans.
Och meditation.
 

Evighetslång och fullkoligt out there.
Akompanjerat av kristaller.
Efterföljt av reflektion och ord.
 

Det tar sin tid. Men sedan. Nu.
Efter omgångar av stillhet, reflektion och vila. Reningsceremonier, vägledande samtal med mentorer, healing och meditation så klarnar det. Igen. Först bara i korta snabba blixtar. Ögonblicksbilder. Sedan, som längre ihållande och då kan man börja veva igång igen.
I det man vill behålla och arbeta vidare med. Och i det som är nyfunnet. 
 
Höst. Jag längtar in i den. I vilket tillstånd har du börjat din?
Paus eller aktivitet?

Med värme,

Anna
 

Plockar ihop en skål lunch. Keso och skivad banan. Skrapar med skeden.
Vilka mål är viktigast 2023.
Har tänkt på det under dagarna i mellan. Listat. Som jag brukar. Men det är någonting som har skavt.
Tror att jag snuddar vid det idag.
 

En del av det som finns på min lista över mål är sådant som bara hängt med. Jag som står på barrikaden och förespråkar reflektion skäms lite. Här har jag listat saker som hör hemma i en tidigare version av mig. Faktiskt inte alls nu.
Och nu, är ju den enda av mig som jag vill vara.
 
Keson är mild och bananen söt. I tuggan med blicken ut över frost påminner jag mig om att det enda jag behöver fråga mig för att sätta intentioner för 2023 är, när mår jag bäst? Och vilka mål främjar mer av det?  

Listan skrivs om. Ganska snabbt. Handlar mycket mer om det nära än det extroverta.
Jag mår bäst...
När jag har pojkarna, mannen och bonusarna nära.
När jag tar hand om kroppen(Äter bra. Dricker mindre. Sover mer. Rör mig snällt).
När jag läser på kvällen(istället för att scrolla eller titta på ett avsnitt till).
När jag mediterar på morgonen(istället för att scrolla eller snozza en gång till).
När jag är närvarande(med min familj, den besläktade och den valda).
Och när jag lever, som jag lär.

Det öppnar sig ett nytt år. Målen skrivs om.
Jag tror att dom just blev färre men viktiga och banne mig, skavet skaver mindre, kanske till och med inte alls.
Reflektion ändå…
 
Och Keso med banan.


Med värme,

Anna
 

Den är fin, den lilla gröna från danmark. Han som för sjunde året i rad sålde den till mig sa förtroligt att jag inte ens behövde snitta om den, bara ner i julgransfoten och på med vatten. Sa han.
Granen drack en halv dl innan den dog. Snabbt. Och eftersom jag bestämde mig för att ta in granen extra tidigt i år för att njuta av den länge har balanserat omkring här hemma för att absolut under inga omständigheter råka peta på den. MINSTA lilla rörelse och den släpper en grens barr rakt av.
Uppmärksamma ser att jag inte hängt upp några dekorationer utöver ljusslingor. Eftersom jag är designer kan man tro att det är meningen. Det är det inte. Jag hann helt enkelt inte.
Danskj…l!
 

Det fanns en tid när jag av nedärvd tradition bakade sju sorters kakor till jul. Det var samtidigt som jag hade två blöjbarn och slet mitt hår på den högpresterande finskolan. Jag var bokstavligt inte i fas en dag under loppet av år. Alltid efter. Och väldigt, väldigt sällan-före.
Som till jul är bra ändå. Aftonen är ju en specifik dag att förhålla sig till. När allt ska vara klart.
Jag älskar att baka. Det är kreativt, blir gott, doftar ljuvligt och människor blir glada av det man bjuder på. Och det tar tid, det är en del av konceptet och sju sorter-tar jättelång tid.
Efter några fullkomligt katastrofala försök kom året när min exman stod i köket och höll om mig-eller fast mig i ett försök att tala om, att ingen blir glad av hembakat när kakorna smakar sju sorters tårar. Utmattade, arga, besvikna, ilskna, frustrerade, tomma och matta.
-       Anna, nu åker jag till coop och KÖPER sju sorters kakor. Du duschar.
För ingen blir heller glad av en urlakad som dygnat i hopp om att hinna och det enda hon egentligen hunnit med fullt ut, är att börja lukta. Illa.
 

Ett hopp till i år. Det blir ingenting bakat-utöver det som sonen plockar fram ur sina gömmor. Tre saker valde jag från listen och dom står färdiga i kylskåpet och jag tror, att dom kommer smaka gott. Jag har sovit i natt, flera timmar och håret är relativt nytvättat. Om en stund kommer exmannen och äter frukost tillsammans med pojkarna och den blivande. Öppnar paket som är inslagna. Bara en sådan sak.
Axlarna är några cm lägre än för tio år sedan och ja, det verkar bli jul ändå. Pojkarna har inte nya julkläder men dom har kläder att ha på sig och jag med.
 

I måndags fanns det fler än tre saker kvar på listan. Ett tag ville jag köra på och få färdigt fler men tog mig i kragen. Är under utveckling
Jag är glad över att jag började titta på den där nedärvda traditionen. Med fler för listan är lång. Till jul rent av tung. Men jag vill inte ha det så. Jag vill göra det som är kul. Som gör att jag mår bra. Och faktiskt orkar FIRA jul när dagen stundar…
Som idag.
 
Kära Du, God Jul
 
Och Ps… Den som rör granen är dödens!
 

De senaste månaderna har "saker" stannat i luften. Möjligheter som vore fantastiska och spännande har dykt upp och cirkulerat men stannat på idénivå. Och som det löpt har det bara varit att acceptera det och stå i tillit. Jag har gjort det jag kan påverka och släppt kontrollen över resten.
Påmint mig om att 
"Livet händer för dig" och att "allt är just som det ska vara".

Inatt tar dock Fullmånen plats i skyttens tecken. De som vet mer säger att det ger en extra stark positiv energi med framtidstro. En lösningsorienterad energi som säger-allt är möjligt!
Till det har även Merkurius vänt rätt och stabiliserat sig vilket i alla fall tyckt påverka min bana. 

Så, jag tar hjälp av dem båda som goda energiknuffar och visualiserar i min kvällsceremoni att alla delar som cikulerat manifisteras i konkreta steg-här och nu! Välkommnar välkommnar!

Önskar er en magisk kväll,
med värme

a
 

@sofieee90

Varmt grattis!!
Kontakta mig på info@annastomsi.se så bokar vi din session!

Med värme,

Anna
 

Föräldrarskapets dag. Den största gåvan. 
Efter att jag avslutat mina morgonsamtal lät jag "teamet" skriva några ord

"Du och alla de som ger den del av sig som är störst till de små och växande
är de som skapar kärlek i sin renaste form.
Ni är de som ger liv både i fysisk och andlig bemärkelse"

o

Jag tänker på alla er som av någon anledning inte får uppleva det vi oftar kallar det största. Er som längar längtar och inte vill någonting högre. Vet ni, jag är inte säker på att det finns en mening med att barn inte kommer till alla som längtar. Ganska krasst tänker jag i stället att det likväl kan vara kropparna som är förlegade. Gammalmodiga. Uråldriga konstruktioner som inte alltid håller måttet. 
Och så säger jag kära, 
din kärlek är så värdefull, 
hitta den eller de eller det som du kan strössla, överrösa och skämma bort med all all kärlek just du har att ge. 

Och så tillägger jag kära Mor...

Modet Och Ryggraden
Förankringen
Den villkorslösa kärleken
Tack för att just Du är min och tack mina älskade små
för att jag får vara er

Med värme,

Anna
 

Det har hunnit bli försommar och idag vaknar jag till sol in mellan nyväckt grönska. Den vackraste tiden. Inför.
Hur mycket man än jobbar med mindfulness och närvaro finns det en charm med sen-när sen innebär sol, värme, hängmattor, brygg och klipp och sandbad och ljus... Underbara längtade ljus. 

Vad passar bättre att fira införet med en giveaway? 
Hälsar er så varmt välkomna in i utlottningen!
För att delta-gå till inlägget på Facebook och/eller instagram och följ stegen som finns beskrivna där. Jag drar vinnaren för den här omgången den 1 Juni!

Med värme och önskan om en fin söndag,

Anna
 

Äntligen hälsar jag varmt välkommen in i utlottningen av en 50 minuters session över Skype eller FaceTime!
Årets första-med nyfikenhet och glädje!
För att delta går du in och följer mig på Instagram och Facebok, likear inlägget plus taggar en vän i kommentarsfältet!
Jag drar en slumpmässig vinnare den 16 januari!
 

Allt gott så länge,
med värme

Anna
 

Avrundar arbetsåret härifrån med en liten videohälsning. 
Tänker att jag under det kommande året ska skicka ut lite mer rörligt material. Prata om sådant som dyker upp, intresserar, inspirerar och kanske efterfrågas. 

Skriv en rad i kommentarsfältet om det är något du är nyfiken på och som kanske direkt dyker upp i tanken!
 

I morgon blir det småstäd och handling och nyårsförberedelser. 
Har bjudit in till festligheter och ser fram emot att fixa inför, i sakta mak.
Och som ni numera vet...med smak av kak! 

Med värme,

Anna
 

Näst sista lussebullen, en bit fruktkaka, två skumtomtar och den allra sista knäcken. Gott-eftersom jag blev så oerhört hungrig efter den där promenaden. Som att kroppen åter vant sig vid konstant tyngd och jag som gillar traditioner kan le även åt den. 
Ljuset orkade sig inte riktigt över trädtopparna hos mig så gick i halvdunkel och snöknarr. Vackert. Ändå.
 

Ägnar mellandagarna åt att rensa energi och reflektera. 
Salvian ryker varm och vädras ut i omgångar medan tankarna svävar omkring i det tänkta som inte blev, det som blev i stället och i allt som stundar. Högt och lågt. 

Inser hur mycket jag älskar julen. Sakta uppbyggnad av vackra dekorationer, stämning och traditioner på rad.
Men också hur mycket jag älskar dagarna efter, de för mig lugnaste på året, de tillåtande, mätta, vilandes. Hur de banar väg för att ställa frågor och hinna lyssna på svar. Som en enda lång morgonmeditation! 

Jag hoppas att ni vilar i era och tar emot tankarna,

med värme

Anna

Det är få saker jag rekommenderar så starkt som att få rutin på morgonmeditation. 
Den behöver inte vara lång. Inte krånglig. Inte ansträngd. 
En kort stund bara, slutna ögon och fokus inåt. På det som känns. 

Här väntar en intensiv dag med sessioner på fm, intervju på Rix-Fm på em-missa inte kl 16!! och födelsedagsmiddag till kvällen. 
Möten, samtal och familj. 
Ser fram emot!

Önskar dig en fin dag just där du är,

Anna
 

Jag hoppas att ni funnit varma sidor av solen, i lä, med fötterna uppdragan eller lagda i vila.
Att ni drukit kaffe till ljuden utanför och ätit glass med favoritsmak.
Rullat av skal från färskpotatis som tillsammans med sitt smör fortfarande smakar jord och färgat fingertopparna röda av bär, ljumna av årstid. Jagat nattflugor som smugit förbi nät, doppat er trotts havsbadschock och blickat ut över solnedgång i evighetshorisont.
Det har jag. Det gör jag. Just inte så mycket mer, i en 70-talsstuga på min älskade ö. Och mitt i-skickar jag ut en sommarhälsning.

En session via Skype som når den som behöver.
Följ mig i mina sociala kanaler och skriv en kommentar på Instagram eller Facebook vari du taggar en vän du tänker kan uppskatta mitt arbete.
Jag drar en gäst ur kommentarsfälten den 3 Augusti.
 
Jag hälsar så varmt välkommen in i utlottningen!
 

Och med värme önskar jag dig en fin kväll,
just där du är

Anna
 

Det är ett jäkla tjat om den här våren men, den har kostat på och någonting som blir allt tydligare är,
kroppen pallar inte det. Kroppen behöver sitt.
Den behöver omhändetagande och snällhet.

I jäkt faller jag så lätt in i gamla snubbeltrådar och tar till socker.
Sockret är som en snäll men fullkomligt galen gammal farmor.
"Lite gott hjälper ska du se. Lite gott hjälper en stund till. En gottis till kanske?"
Allvarligt...

Och mina guider har SÅ MYCKET TÅLAMOD. En bråkdel hade räckt. De stillar sig bara en aning och väntar på att jag ska bli redo att ta tag i.
För mitt arbete bygger på klarhet och farmorvarianten av GottiGotti säggar ner allt i sin väg.
Krymper byxstorlekar och geggar igen klarseendet.

Två veckors vila och in i semester tar jag tag i och första steget är-de här.
Nådens dryck.
Illgrönt uttömmande.
Klunkarna exploderar inledningsvis men med tid kickar de till systemet och välkomnas.
Rekommenderar varmt.
Slå mig inte.
 

Med kärlek, här har ni receptet:
 
2 dl osötad mandel eller cocosdryck
en näve bladspenat
½ pressad lime
10 cm gurka
3 stjälkar selleri

Mixas länge och väl och behåller alla fiberdelar!
 

Dricks snabbt…men med tiden långsammare och som plötsligt eller till slut, njutbart!

Tar till vara soltimmar mellan molnen och då får ord plats. Det passar mig väl.
Baden är färre men har på känn att värmen återkommer!
 
Njut där ni är,
med värme
 
Anna

Jag har vänner som åker på Retreats. I tystnad.
Det ingår olika former av Yoga, en varm påminnande hand på axeln när man trotts avsikten plötsligt sätter ord på och Rawfood.
Jag stannar hemma.
Plötsligt har det gått 72 timmar och det enda ljud jag gjort är min kropps rörelser genom huset.
Det ingår tack och lov ingen Yoga men en o annan mazarin. Från Coop. Av det billiga artificiella märket. Och min avsikt är att sluta med dem. Tvärt.

Under min retreat sitter jag mycket.
Inne och ute.
Lyssnar först till ljuden utanför för att då och då ta emot ljuden inifrån. Och då menar jag inte de min hjärna plågsamt forsande författar i sin evighetsloop. Jag menar de stunder som då och då uppstår när ord känns rakt ur hjärtat och skapar klarhet.

Jag vet att mina Retreats är viktiga, i all sin enkelhet.
Tystnaden har blivit nyckeln till att höra, mig.

Ps…Om ni ringer och väntar er ljud på andra sidan luren vet detta, jag uppskattar ditt samtal mer än jag uttrycker!

Med värme,

anna