Varför kan man inte beställa vem som ska komma igenom under en seans. Ödmjukt håller jag upp händerna i luften och svarar, jag vet inte. Mina erfarenheter säger att det finns flera anledningar. Däribland insikten att det faktiskt går att kommunicera, från alla parter.

Det var inte bara jag som behövde förstå att det var möjligt. Att jag otroligt nog kunde utveckla ett språk att använda över dimension. Även energikropparna som jag får kontakt med, våra anförvanter behöver förstå att det är möjligt. Att-titta-där. En kvinna som verkar kunna se oss. Tänka sig. Låt oss försöka prata med henne!

Min upplevelse är också att våra anförvanter har någonting för sig där de är. Att de inte konstant svävar omkring och tittar efter oss utan snarare rör sig fram och tillbaka genom någon form av avstånd och således inte alltid har möjlighet att ses, även om tillfälle ges.

Inför en seans brukar jag be deltagarna att välkomna dem som de skulle vilja få kontakt, i sitt inre säga, nu finns det möjlighet. Ibland kommer någon annan, ibland just de som hjärtat viskat efter. Alltid, som ingenting annat.

Måndagkväll och regnskurarna duggar tätt. Använder luckorna till ord, kokar thé och längtar värme!

a
 

En gång såg jag en stor, skitig man med hängslen. Arg som domedagen över att jag klampade in och störde. Jag stod på en stege i en rå gammal lada för att hämta nyckeln till ett sommarhus jag hyrt. Och där uppe, som på ett loft, stormade han emot mig och hytte med näven.
Jag visste mycket väl att luften framför mig var tom, men jag såg honom tydligt. Kläderna. Skäggstubben. Den grimmasherande munnen. De svarta gluggarna där tänder saknades.
Jag plockade nyckeln snabbt och viskade,
-Förlåt mig, jag vill inte störa dig, jag ska bara ta nyckeln.
En vecka senare var jag tvungen att klättra upp igen för att lägga tillbaka. Jag kan bara säga,
kallakårar.

Den här mötet skedde innan jag lärde mig om mitt mediala språk och förstod att jag kunde kommunicera med mannen. Kanske till och med hjälpa honom vidare. Han såg mig. Och kanske också de fakto att jag kunde se honom. Men själv var jag fortfarande huller om buller med alla intryck. Bortförklarade både syn och hörsel och känsla med långkörning, lågt blodsocker och för lite sömn. Ler åt hur duktig jag varit på att förklara "min fantastiska fantasi". Ler mindre åt hur frustrerande det måste varit för mannen utan fysik.

När jag möter människor som är öppna för egna mediala upplevelser men som ännu inte lärt om sina förmågor är just rädsla ett vanligt inslag. Och det klart säger jag. Att vi är rädda för det vi inte har ett språk för. Mitt återkommande råd om man i någon form förnimmer mer än det fysiska är, hitta ett sammanhang med en kursledare som inger förtroende och lär under en helg eller två. Om inte annat för att efter det kunna stänga ner när det känns rädsla.

Idag är det torsdag. Ett envist virus har tagit kraften i några dagar och jag kurerar mig under filt framför tv:tablå med skämmsinslag. Och jag vet att jag bara borde äta avocado och ingefära men istället färgar plockgodiset fingertopparna i regnbågens alla kulörer.  Sådan är jag. Också.
Med ett leende på läpparna,

a
 

Solen stiger högre, kännbart för varje dag. Skuggorna lägre. Alltet som legat ner har gäspat och rest sig upp. Jag ler och tänker i all enkelhet, just som vanligt. Som med mig med.

Naturens cykel, så även livskraftens. Perioder av dvala. Perioder av nyskapande.
Tidvis stilla reflektion, tidvis eufori. Än det ena, än det andra.
Vad begär vi när vi tänker att det endast är i den ena vi befinner oss i utveckling?

Minns, Du är FAB även i dvala. Runt hörnet studsar stegen och euforin! Och vem vet, kanske ett och annat skummparty!
Njut söndag just där ni är och innan ni blundar in natten, välkomna drömmarna!

a

Hon säger med hög och självsäker röst, jag förväntar mig att det ska sväva saker genom rummet nu Anna. Och att vi får se någon form av utsöndring från din kropp, gärna sådan där ektoplasma! Något ljus som blåses ut? Kan det vara möjligt? Fönster som far upp?
Vi är flera som skrattar. Även det högt, men med viss nervositet.

Gruppseans.

När hon går har hon fått möta sin pappa. Sin kärleksfulle, varma pappa. Skrattat tillsammans med honom, i hans tyska träskor, gråtit och blivit sedd. Åter fått höra orden han sagt till henne medan han fanns kvar.  Uppmanats och bekräftats.

När hon något tyst åter står vid dörren säger hon kort att stunden överträffade förväntningarna. Jag svarar, vilken fin pappa du fick ha vid din sida er tid, varmt tack för att ni kom.

a
 

Ibland i höga klackar och stora smycken bland unga män med tatueringar och lösögonfransar. Dofter, kroppar och längtan. Högljudda röster, liv, puls, en tvist galenskap. Det behövs också. Kontraster berikar och välsignar var del och tack säger jag för att jag har alla dessa flera.

-Vad gör Du annars? Läs: När jag inte står i frustande lokal.
Den långa mannen i baren så ännu oskyldigt ovetande om att här står en kvinna som långt upp i mänsklighetens historia bränts på bål. Kisar lite med ögonen. Väljer självbevarelsedrift och flyttar över frågan rakt tillbaka. It´s a time and a place for everything.
 
Den här veckan behöver jag nog plantera någonting i jord, upp under de ännu välmålade naglarna. Jord in i alla sinnen. Hela vägen tillbaka!
Ha! Där ser man.
Det blev en krokus!

Jag hoppas att ni njutit av påsk och ledighet. Vet, Just under ytan knakar vår...

a

Den här helgen är jag med på mässa och välkomnar alla! Det brukar trängas av levande i olika skepnad!
I höstas stod en man för tillfället utan kropp och väntade tålmodigt bredvid mig nästan hela dagen. Jag sa till honom, hur kan detta bli möjligt? Det är tusentals besökare här, hundratals utställare, hur ska hen du vill få kontakt med hitta rätt?
Jag vet inte hur men att det fungerade. Hans livslevande valde min stol att sätta sig vid. Återförening. Känslosamma tårar. Glädje.
Så mycket människor. Så mycket energier. När vi arbetar tillsammans öppnas portarna extra vida och kanalerna blir renare och öppnare och större. Det är fantastiskt.
Så, nu förberedelser. Varmt, varmt Välkomna!

a

Jag har varit rädd i hela mitt liv. För mörkret och alla dess ljud. Skuggor, gnissel, knäppningar. Och spöken.
Förnimmelse jag inte fått ordning på.
När min moster kom på besök var bland det första jag sa till henne,
-Säg inte att jag kommer börja se döda människor också?! 
Hon skrattade. För minns, jag såg henne.
Under arbetets gång har jag fått förstå att jag har sett döda människor i hela mitt liv. Jag har varit rädd för att jag inte har förstått vad det är jag uppfattat. Ju fler upplevelser jag samlat på mig, desto mer har rädslan skingrats. Nu, finns ingen kvar. 

Andar som visar sig bär inte sitt avhuggna huvud under armen. De är inte halvt uppätna av maskar eller skriande i svart ångest. Det rinner inget blod och ögonhålorna är inte tomma.
Andar som visar sig är människor som har levt här omkring oss. Det är farmödrar och livskamrater. Söner och bästa väninnor.
Visst kommer de med känslor. Tårar, skuld, saknad, ilska. Men oftare med skratt, bus och humor. Och kärlek. De kommer med den stora kärleken. Till de levande. Till livet.
Kärleken i samhörighet. Dimensioner till trotts.

Om hur jag upplever att det här språket fungerar kommer jag att skriva.
Likaså om hur du kan göra för att tacka nej till kontakt, när det känns rädsla.

Idag ska jag vända nästippen mot solen och tanka energi i sin renaste form. Njut söndag, där du är. Och jag undrar fortfarande, vann rätt låt?

a

Den unga anförvanten är en kvinna och hon sätter sig tydligt i kroppen på mig.
-Hennes främsta signalement blir kropps-språket, säger jag till värdinnan för gruppseansen, som bokats i Växjö, en regnfuktig februarikväll.

Jag sprätter och far. Blir utdragen och smal. Spänstig. Benen far omkring. Jag skrattar och vevar med armarna. Knäpper med fingrarna och vevar på. Jag blir mycket snabbare i min energi, busigare. Liksom viftar med kroppen. Och så vill jag att det ska hända saker. Ivrigt.
Hon visar sig jämngammal med värdinnan när de levde fysiskt tillsammans och jag upplever en viss likhet mellan dem.

Hon ställer sig nära men fysisk kontakt är inte självklar så hon visar ömhet på andra sätt. Hon lutar sig nära kvinnan i stolen, pekar fram och tillbaka mellan deras huvuden. Påvisar bandet, det starka bandet mellan dem.
Värdinnan blir rörd och gråter. Det är hennes vän. Hennes väldigt nära och gode vän.
 
När vi samlar ihop oss efteråt stannar värdinnan till och säger,
-Om ni hade träffat min vän i verkliga livet och sett hennes rörelsemönster. Känt hennes energi och sprudlande sätt. Då hade ni aldrig, aldrig misstrott det här. Det var så exakt på pricken.
Jag svarar, jag är lika överväldigad. Tack.

a