rädslan

Jag har varit rädd i hela mitt liv. För mörkret och alla dess ljud. Skuggor, gnissel, knäppningar. Och spöken.
Förnimmelse jag inte fått ordning på.
När min moster kom på besök var bland det första jag sa till henne,
-Säg inte att jag kommer börja se döda människor också?! 
Hon skrattade. För minns, jag såg henne.
Under arbetets gång har jag fått förstå att jag har sett döda människor i hela mitt liv. Jag har varit rädd för att jag inte har förstått vad det är jag uppfattat. Ju fler upplevelser jag samlat på mig, desto mer har rädslan skingrats. Nu, finns ingen kvar. 

Andar som visar sig bär inte sitt avhuggna huvud under armen. De är inte halvt uppätna av maskar eller skriande i svart ångest. Det rinner inget blod och ögonhålorna är inte tomma.
Andar som visar sig är människor som har levt här omkring oss. Det är farmödrar och livskamrater. Söner och bästa väninnor.
Visst kommer de med känslor. Tårar, skuld, saknad, ilska. Men oftare med skratt, bus och humor. Och kärlek. De kommer med den stora kärleken. Till de levande. Till livet.
Kärleken i samhörighet. Dimensioner till trotts.

Om hur jag upplever att det här språket fungerar kommer jag att skriva.
Likaså om hur du kan göra för att tacka nej till kontakt, när det känns rädsla.

Idag ska jag vända nästippen mot solen och tanka energi i sin renaste form. Njut söndag, där du är. Och jag undrar fortfarande, vann rätt låt?

a

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln