Avig Maria, NMFTG, Mia Skäringer Föreställningen som får mig att vilja skita i klimatfrågan!

Jag är Medium. Och kvinna. Och människa. Kropp och ande. Fysik och energi. Jag vet av erfarenhet att jag inte alltid har gott av att ingå i kollektiv. Grupper av människor fulla av känslor. För trotts väl medvetna förberedelser känner jag ändå väldigt mycket. Mitt och andras. Och det tar sådan kraft att jag sedan får rensa
i flera dagar.
Ibland gör jag det ändå. När det känns viktigt. Som i söndags.
 

”AVIG MARIA, NMFTG-Mia Skäringer”

Ser mig omkring. Det är fullt. Många fler män än jag väntat mig. Och kvinnor. Många, många fler kvinnor. Sorlet ligger tjockt och jag tycker att stolarna utställda på parkett ser löjligt taniga ut, hur ska de kunna hålla oss? Globens tak håller ju på att lyfta!

Som Rocky Balboa intar hon kvällen och drar en rak höger ut i publikhavet. De som skrattar åt de inledande meningarna tystnar succesivt när de ord för ord inser att kvällen inte kommer valsa oss runt. Den kommer skrika. Det urskrik av Nog, vi köpt biljetter för att höra någon annan uttala.

I mig gör det ont. Det blir en klump i magen av igenkänning. Och den bara växer. Jag till och med börjar leta efter skrattet, det förlösande, men jag får svårt att hitta det. Munkaveln runt det hon uttalar sitter så förbannat hårt.
Kvinnoroller. Kvinnovillkoren. Kvinnosexualiteten. Allt våld vi gör på oss själva. Allt våld, av andra utfört. Det är så djupt rotat. I ord. I handling. Konkret. Subtilt. Våld.
Vänner, pojkvänner, kollegor och äkta män. Alla vältaliga, välanpassade, välfungerade. Och som ändå.
I mellanåt, blir det svårt att andas.

När hon lämnar scenen applåderar vi stående. Viktighetens, tacksamhetens och arvets applåder. Och jag föreställer mig att jag tar mig själv i handen. För mig själv är den enda jag har i de där outtalade minnena. Och tittar upp mot scenljuset och Mias sneda leende under den långa, svarta luggen. Och säger tack.

Sedan kan vi knappt prata när vi går därifrån. Orden sitter fast. I flera dagar.
 

Föreslår att föreställningen används i skolundervisningen. Temat är mänskliga rättigheter. En djupdykning i nutidshistoria. Den svider. Bränner. För den sätter fingret på. Jag kommer spela in den när den sänds på kanal. För att visa små som ännu inte förstår. För banne mig om jag inte lär dem att ta ny riktning.

Kanske borde jag börja jobbstrejka varje fredag. Sätta mig utanför det lokala kommunhuset med plakat. För visst är klimatet viktigt. Men idag skiter jag i huruvida temperaturen stiger och isarna smälter. Om mänskligheten inte förstår att göra gott vad ska då bestå?
Jag vill flytta utvecklingens pekfinger från det yttre till det inre och skrika,

-Vad är det, att vara människa?!
 
Det här, är en väldigt viktig föreställning. Se den.
 
Med Värme hälsar jag till Dig Mia, Tack för det viktiga viktiga Du gör,
 
Anna