Är du rädd för spöken, andar & förnimmelser du inte får ordning på?

God morgon fina ni.

En vanlig känsla kopplad till andlighet och medialitet är rädsla. Känner ni igen det?
När vi tänker efter inte konstigt alls. Vår bild av vad andevärlden är och hur den visar sig är skapad av Hollywood och inehållet är till för att skräma skiten ur oss! Intressant det är hur många spökfilmer jag ändå konsumerat. Trotts rädslan ändå fashinerad. Hua!
Jag har nämligen varit rädd i hela mitt liv. Jag har varit väldigt, väldigt rädd. För mörkret och alla dess ljud. Skuggor, gnissel, aningar. Spöken. Förnimmelse jag inte fått ordning på.

En natt när jag var runt tjugo och bodde inneboende hos en fantastisk gamal hippekvinna vid Humlegården vaknade jag en natt av att det satt en flicka på sängkanten. Hon var runt tio år, ljus, med kläder från en annan tid och när jag hastigt satte mig upp vände hon ansiktet mot mig och la sin hand mot mitt ben.
Det var mitt i natten, mörkt och knäpptyst. Och jag såg henne!
Jag blev så jäkla rädd att jag nästan tappade förståndet. Och jag hade ingen aning om hur jag skulle göra så mitt enda försvar var min alldeles egenpåhittade procedur vi döper till "linda in mig i täcket". Jag lindade in mig hårt som bara den hela vägen runt kroppen med bara en liten, liten springa ut för att få luft. Och sedan-tvångssömn. Jag ironiserande naturligtvis hårt runt min egna reaktion och hänvisade till att jag fick Sluta kolla på spökfilmer och Skärpa mig!!
 
När min moster kom på besök var en av mina första frågor till henne,
-Säg inte att jag kommer börja se döda människor?! 
Hon skrattade till svar.

Under arbetets gång har jag förstått att jag har sett döda människor i hela mitt liv. Jag har varit rädd för att jag inte har förstått vad det är jag uppfattat. Ju fler upplevelser jag samlat på mig, desto mer har rädslan skingrats. Nu, finns ingen kvar. 
Andar som visar sig bär inte sitt avhuggna huvud under armen. De är inte halvt uppätna av maskar eller skriande i svart ångest. Det rinner inget blod och ögonhålorna är inte tomma.
Andar som visar sig är människor som har levt här omkring oss. Det är farmödrar och livskamrater. Söner och bästa väninnor. Det är grannar, bekanta och mostrar. 
Visst kommer de med känslor. Det är en annan sak. Tårar, skuld, saknad, ilska. Men oftare med skratt, bus och humor. I alltid, med kärlek. De kommer med den stora kärleken. Till de levande. Till livet. Kärleken i samhörighet, även nu. Dimensioner till trotts.

Om hur det här språket fungerar, kommer jag att skriva.
Likaså om hur du kan göra för att tacka nej till kontakt, när det känns rädsla.
 

Idag Onsdag har jag uppföljningslunch från förra veckan som jag behöver förbereda material till. Inspirerande, varma samarbeten som hjälper till i steget. Ser fram emot. 
Till kvällen en bokad Husrening. 
Dom är lite rädda, jag förstår dem. Men kväll intet mera.

Önskar er en fin dag, just där ni är,

Med Värme

Anna