Förgängligheten, i naturen som i liv & ord till dig i sorg


Eftersom jag arbetar hemma tar jag ofta en promenad vid lunch.
Det är ingen hurtig variant. Blir inte andfådd eller svettig och det räknas inga steg.
Stannar då och då upp. Iakttar förändringen.
Häpnas ofta.
 


Skiftningarna omkring oss tar ibland en evighet. Under sommaren när allt präktar lugnt och djupgrönt finns en tid som står nästan stilla. Växtligheten är på plats och livet rullar. Fullvuxet. Enkelt.
(Skönt, efter vårens kaos av tonårsfasoner. Pockande, sexande och ilfart. Illgrönt och knallgult.)

Och så som nu. Strax in i november. Allt ytligt släpper taget och stammarna, rötterna och jorden liksom gäspar och förbereder sig in i vila. Långsamt.
Tacksamma för säsongen, redo för sömn. Så lugnt i vetskap om att sen, sen startar vi om igen.
Jag nästan hör dem säga, vi ses snart kompisar. God natt.
 
En visuell liknelse som visas oss, år efter år av livets cykler.
 


Till dig som behöver ett ord idag. Som är rädd att livet upphör när någon släppt taget om sin kropp. Se upp och ut. Andas där. Se stammar och rötter och jord. Se löven som nyss höll i och nu släppt taget för att i full acceptans nå tillbaka in i jorden.
Som, om en liten vilsam tid snart växer av starkt starkt liv igen.
 
Formen av liv skiftar men det levande, upphör aldrig.
 
Med värme,
 
Anna
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln